21-22-23-24-25-26-27 februari

Asså denna väntan. Den är rätt så seg. Säger som Annika Lantz i 9½ månad:

Det är en spännande känsla - att längta efter smärta.

För så är det verkligen. När förvärkarna slår till vid fyrahugget på natten så tänker jag inte alls: Nej, låt mig sova! Jag tänker: Bring it on! Men nej, det blir liksom inget "on". Sex dagar över tiden idag. Imorgon blir det en vecka och därmed rekord i graviditetslängd för mig. Stortjejan var en vecka sen, lillpajken fyra dagar. Så det kanske är det den är ute efter den här bebin, att slå rekord. Själv är jag inte vidarevärst intresserad av något sådant rekord...

Vårkänslor

Det är fortsatt soligt och många plusgrader. Och vi njuter! Igår tog barnen ut cyklar och inlines på innergården när vi kom hem från skolan. Jag tog en cappuchino. Härligt!

När Oskar kom hem så stack jag till barnmorskan, förhoppningsvis på det sista besöket. Hon tyckte nog att det borde vara nära, bebisen ligger långt, långt ned. Och när det väl var dags skulle vi nog försöka komma iväg in så snart som möjligt så det inte blir barnsbörd i hall eller hiss.

Men för att återgå till rubriken, och vårkänslorna. När jag satte mig i bilen igår eftermiddag, och det fortfarande var ljust ute fast klockan närmade sig fem. Och det inte längre är någon snömodd på gatorna, och människor är ute. Frihetskänslan! Jag känner mig verkligen lite som en fånge nu när jag går hemma med en inte så värst samarbetsvillig kropp och ingen bil. Visst hittar vi på saker jag och barnen, drar omkring med spårvagn och buss. Men det var otroligt härligt att åka någonstans, helt själv! Det behövs inte så mycket ibland, för att dra igång lite välbehagligt rus. Det gäller att fånga sådana tillfällen.

Sömnlös

Jahapp. Det här med sömn funkar rätt risigt nuförtiden. Vet inte vad jag ska skylla på riktigt. Långpromenaden igår? Eller kanske att jag somnade till en stund på eftermiddagen? Eller krypningarna i benen och mina uttänjda hålfötter?

Äsch. Det är ju bara att göra det bästa av det. Spela Candy Crush. Och medan man väntar på nya liv kan man ju roa sig med att dela ett äpple med hamstern (som ju också är vaken) och baka bröd. Joråsåatte. Den här ungen, det skulle inte göra något om den kom ut snart. För min mentala hälsa alltså.

Som att det kommer bli mer sova då, tänker ni och ler med en fnysning...

I rörelse

Idag har jag gått en längre promenad än vad jag gjort på må-hå-hå-hå-nga veckor. Det var sjukt värt de svullna fötterna och ryggvärken som väntar till kvällen. För det är ju för sjutton sol! Och vår!

Fotografering...

Stortjejan har ett gäng fotografier av sig själv på sin vägg som vi nu har köpt och målat ramar till, de ligger på sista torkning över hela köksbordet i denna stund. Myrorna och överbliven färg från spjälsängsmåleriet i klargult, det blir kanon!

Nu har vi dessutom tagit ett gäng nya fotografier, och inför detta planerade vi mer noga än vi någonsin gjort förut. Jag har alltid varit emot att ställa upp ungar framför en kamera och säga åt dem att le. Det ser alltid så obekvämt ut. Men den här gången gjorde vi verkligen ett arrangemang av det, vilket ändå funkade. Men då är ju barnet modell äldre nu också. Särskilt utvald tröja, medtagen bok och miljön satte vi till Arbetets museum, som är en av de vackraste byggnaderna här i stan. Djupa fönstersmygar och underbara trägolv.

Fint vart det. Men då är ju råmaterialet också helt fantastiskt från början som jag sert.

Vecka 40 och mer...

Den här bebisen hör tydligen till kategorin "fint folk". För nu är den sen. Och jag känner mig fetare och mer orörlig än någonsin tidigare i mina dagar.

För att väga upp för det har jag nu utsett mig själv till personlig tränare åt min make, skickar ut honom på träningsrunda med inslag av intervaller enligt upplagt fyra veckors program och sitter hemma på min breda ända och följer honom via endomondo-appen i datorn. Undrar om detta kommer att komma surt igen senare...näe va? Inte när jag har fött hans kärleksbarn och det.

Såhär fet var jag för en månad sedan. Använd fantasin till resten.

Appråpå det här med att november är en sjukt deppig månad...

Förste november kom som en käftsmäll. Från den ena dagen till den andra var det som att all ork rann ur. Jag har med påsar svarta som döden under ögonen släpat barnen ett varv på stan för att handla hockeyskydd till lillpajkens träning på söndag. JOBBIGT! Plus dyrt, vilket ju inte heller direkt känns så peppigt.

Men nu ska vi äta lunch, och det fanns rester att värma så det blir ju ingen stor apparat, och barnen ville baka sedan så det kanske kan peppa upp. Socker liksom. Tillfällig effekt visserligen, men ge mig en topp så ska jag försöka hålla mig uppe.